Droppen kommer alltid

Min uppväxt är olik flertalet andras. Den är någonting i sitt slag. Idag ligger den mig väldigt nära om hjärtat och jag är glad över att jag fått den. Skulle inte velat ha den på något annat sätt. Jag är förbi den. Jag har dragit allt det positiva ur den, och gör det fortfarande. Men att ta sig igenom den är allt annat än lätt. Allt annat än lätt. Ur en aspekt är det något jag aldrig skulle önska en annan människa. Men jag är som tur i oturen inte ensam. Tur för att det finns andra människor som förstår mig väldigt väl och delar med sig av sina lärdommar och erfarenheter, otur då det drabbar familj. Jag vill så gärna plocka upp, fixa, ändra, hjälpa till. Men jag får inte. Det är fruktansvärt frustrerande att vara så maktlös när det gäller eget kött o blod. Kan inte annat än att vrida mig i oro och ångest. Vet ju så väl hur det är själv.

Samlar mig. Litar på att saker och ting alltid ordnar sig. Reflekterar över hur och när jag hade det. Vad gjorde jag? Vad hände med mig? Hur löste jag det? Hur har jag överlevt? Vad var det som fick mig att stå upp? Vad hade hänt om inte envisheten funnits där, och utan alla vänner?

Så jävla tacksam över min uppväxt, rentav lycklig att ha den med mig. Vart jag än tar mig så klarar jag mig. Mitt livs test är över. Det är som den där sprutan man ska ta i 4:an emot stelkramp och allt annat skit. När man har den gjord slipper man det för resten av sitt liv. Bara att den där sprutan tog 19 år.. Jag hade aldrig uppskattat livet på de sätt jag gör idag utan sprutan. Kan bara stå o le medans det är full rush i kökek, asgarva på tåget över ett helt sanslöst riff, minnen kan komma ifrån ingenstanns och lyckan slår på som ett tåg kan inte sluta skratta. Släppa allt, vara helt i nuet och njuta 110% att varje andetag just då. OCH jag tar det inte för givet..

Peace be with you bro. I know you'll make it.

Medberoende